Vi har fått ett snack med en av de bästa coacherna i Europa, Zvonimir Korenic, och ställt sju frågor till honom. Zvonimir är landslagstränare för Kroatien och har stor kunskap inom teknik och utveckling. Här får vi utförliga svar om bland annat nya plastbollen och om Sverige kan överraska på EM i september.

 

Vad tycker du om den nya plastbollen gentemot celluloidbollen? Och vad finns det för skillnader mellan den helgjutna bollen och den som är gjuten i två delar?

Efter att ha testat den nya plastbollen i tio dagar med mina landslagsspelare kan jag säga att upplevelserna är blandade. Vi spelade framförallt med den helgjutna bollen som produceras av Xu Shao Fa och den dubbelgjutna bollen producerad av DHS. Nästan allt som har med den helgjutna bollen är positivt förutom en sak kom är väldigt viktigt, det är livslängden (kvalitén) på materialet. Bollen går sönder nästan varje gång spelaren kixar (träffar kanten på racket). Detta händer både med den helgjutna och dubbelgjutna bollen.

Helgjutna bollen:

– Bollen är större än men samtidigt mer kompakt och hårdare. Det här är något som varje spelare tycker är en stor förbättring.

– Bollens snabbhet är ungefär likadan som celluloidbollen förutom I spelet långt bak från bordet där du kan känna att bollen är lite långsammare. Även vid underskruv är bollen lite långsammare och den studsar upp lite mer, detta märks framförallt I det korta spelet.

– Det är mindre skruv i bollen, i mitt tycke minskad med ca 20 %, så spelare kommer ha lite mer kontroll i spelet, speciellt de som är defensivspelare och lever på sitt försvar.

­– Antalet missar under första träningen med denna boll var förvånansvärt låg. Vi kan nog förvänta oss att det kommer att ha samma effekt i matchspelet. Det är en renare studs och bollen stannar upp lite mer vilket ger spelarna lite mer tid och gör att det blir färre misstag.

Spelarnas reaktion efter några minuters träning var väldigt positiva och de var förvånade över hur bollen funkade.

Dubbelgjutna bollen

Vi hade här en helt annan upplevelse, i de flesta kriterier är denna boll inte ens nära på den nivå som den helgjutna bollen är.

– Bollen är mindre än den helgjutna.

– Hårdheten i bollen är inte så bra och är inte i närheten av att ha lika jämn kvalité som den helgjutna. Detta gör att studsen är oförutsägbar och till och med när bollen är i luften marker man att den inte är “naturlig” i luften.

– Fart och skruv är i min mening lika som den helgjutna bollen förutom att den är lite snabbare eftersom den är lite mindre.

– Med den här bollen gjorde spelarna fler misstag även i väldigt enkla situationer och övningar.

För att sammanfatta min åsikt så kommer spelarna att behöva mer styrka och mindre känsla för att bemästra det ”nya” spelet. Detta tror jag är bra för vår sport eftersom det kommer att bli mer atletiskt och mer publikvänligt främst för de som tittar via TV och internet.

Här vill jag betona att allt det jag sagt är baserat på observationer endast i några dagar och att vi inte har några verkliga analyser eller sakkunskap från experter. Tyvärr i vår sport är detta något som är vanligt. Vi har haft så många förändringar under de senaste 10-12 åren med limning, gummi, bollar osv. som genomfördes utan ordentlig (eller ingen) prövning och analys eller ens tid att göra egna observationer (t.ex. 2008 byte av gummi). Detta är något som vi tränare och spelare måste kämpa för att ändras i framtiden, för det är verkligen svårt att göra så mycket justering, tekniska och andra, i karriären för många spelare.

Slutligen tror jag att vi inte behöver vara rädda för dessa förändringar och att bordtennis kommer att bli trevligare att titta på och spela. Men bara om den helgjutna bollen blir förstavalet eller om producenter av bollen med dubbelgjuten boll kan göra mycket bättre jobb, men min åsikt är att framtiden finns i den helgjutna bollen.

Vad har ni i Kroatien för målsättning på Lag-EM i september?

Vår förväntan inför lag-EM är alltid samma, att vinna medalj. Tyvärr har vi dåliga erfarenheter av att ha förlorat några kvartsfinalmatcher men jag tror starkt på det här laget och att vi kommer att lyckas nå medalj denna gång. Vi har skaffat oss mer självförtroende nu när vi spelade så bra på VM i Tokyo där vi visade att vi är starka på varje position i laget.

 

Vilka är favoriter?

Förutom naturligtvis Kroatien 🙂 är Tyskland åter storfavorit att ta guldet. Efter det ska det bli intressant att se hur Portugal kommer att spela på hemmaplan. Österrike måste också nämnas som har en bra blandning av erfarenhet och unga spelare. Det är svårt att spekulera i eftersom vi har så många lag i samma nivå som alla kan vinna mot varandra.

 

Tror du att Sverige kan överraska?

Sverige skulle absolut kunna överraska om varje spelare kommer upp till sin yttersta kapacitet, och det jag säger inte enbart av artighet. Kristian Karlsson kommer att bli viktig. Det svenska laget har också en bra kombination av erfarenhet och ung kraft precis Österrike och med tradition av goda resultat.

 

Vad tror du behövs i Europa för att kunna komma upp i samma nivå som i Asien?

Svaret på denna fråga är mycket komplex, men jag ska försöka att samla mina abstrakta tankar om detta ämne.

Asien dominerar mer än någonsin, det är tyvärr ett faktum, men att klyftan mellan andra kontinenter och Europa blir mindre är tydligt att se från de senaste resultaten i yngre grupper.

Det finns många orsaker till detta, och det är mycket svårt att känna igen alla av dem från bara ett europeiskt perspektiv, men säkert kan vi förstå våra brister som gör detta gap till asien större varje dag. Arbetet i Europa är helt enkelt inte professionellt nog, särskilt jämfört med den asiatiska. Enligt min mening måste vi leta efter orsakerna i organisatoriska problem i varje segment för att utveckla processen för spelare.

Realistiskt sett har just nu bara två länder i Europa utvecklat ett system för arbete på flera arbetsnivåer. Från yngre åldrar på klubbar, regionala center, landslagsträning och slutfasen av produktionen i den ledande delen med fullt stöd och kontroll av förbund och klubbar. De har även tillräcklig kvalitet på nationella tävlingar och ligor, där unga spelare har möjlighet att bygga erfarenhet.

Naturligtvis talar jag om Tyskland och Frankrike.

Jag kan prata med visshet om systemen i länderna i det forna Jugoslavien och i andra östeuropeiska länder som var mycket viktig del av att producera internationella aktörer i större mängder. Som Tjeckien, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovenien, Kroatien m.m.). Dessa länder har en god tradition och bordtenniskunskap. Men efter många förändringar i dessa länder med bl. a. nya politiska system ser jag inte riktigt på vilket sätt de vill organisera idrotten i allmänhet.

Om norra Europa och speciellt ert land har jag inte så mycket information om problem, men det är lätt att se att något liknande händer. Kanske har man inte anpassat sig till kraven i en ny tid och datorrevolutionen har kanske gjort att färre utövar bordtennis. Man kanske inte har kunnat locka barn till bordtennis och hittat sätt att hålla dem engagerade till den punkten att de blir ”smittade” av vår sport.

Men jag måste säga att jag alltid varit ett fan av svenska spelare, inte bara för att ni hade så många otroligt duktiga i världstoppen, utan främst därför att de var spelare med otroligt bra grundläggande teknik (jag tycker att unga svenska spelare inte har tagit efter detta) och eftersom de förstod hur man hittar enkla lösningar på problem under spel. De spelade med passion och hjärta för att vinna mot de bästa asiatiska spelarna. Jag vet att det här med att få självförtroende är inte så lätt, men först måste du tro att du kan vinna för att kunna vinna. Det är något som jag tycker saknas i dagens spelare i Europa.

Jag håller inte med många människor som säger att det största problemet är att det inte är bra tränare i Europa.

Detta är säkerligen ett stort problem som orsakas av helt felaktiga system som genomförs i mer eller mindre alla nivåer av arbete i nästan alla europeiska länder. Min uppfattning är att systemet bör byggas med en respekt för de grundläggande normerna för arbete inom idrotten, vilket innebär att tränaren är den viktigaste personen (ännu mer för spelare i unga år) i arbete och att hen borde ha optimala förhållanden och tid för att uppfylla målen. Det finns också en mätare på motivation för att arbeta som coach, som är löjligt låg (till skillnad från den administrativa delen) och orsakar brist på intresse för före detta spelare och kvalitetspersonal att engagera sig i professionell bordtennis.

Här kommer några punkter på saker som jag tycker behöver ändras i vårt sätt att arbeta om vi vill vara med och kämpa mod asiater och andra, särskilt med unga spelare:

– Först av allt, lära dem att få en bättre inställning till idrott och träning – för att nå hög nivå måste du ”leva” för bordtennis och du måste arbeta fler timmar i hallen och på andra ställen.

– Grundläggande tekniska saker som fotarbete, dynamisk balans, grundläggande slag och kombination av slag ska läras i unga år utan grundläggande misstag. Coacher i första perioden av lärande bör vara utbildade och vara erfarna i teknik, psykologisk utbildning och självklart få betalt därefter (Asiatiska länder, framförallt Kina, är mycket bra på att utse mycket bra tränare i denna avdelning).

– Vi bör göra ett verkligt samarbete, inte bara formellt, mellan de europeiska länderna så att vi gör olika gemensamma program, utbildningar (särskilt för kadetter och juniorer), utbildningsprogram för coacher etc.

– Vi kan inte kopiera systemet av att spela eller arbeta från asiatiska länder på grund av många skäl, men vi måste försöka hitta sätt att förstå hur vi kan bygga mer lämpliga system för våra villkor och lära av tidigare generationer. Som ett exempel en mycket svår uppgift borde vi försöka lära av andra utbildningssystem (skolsystem, andra sporter) som försöker att hitta sätt att lära sig saker och ting med färre timmar i hallen eller med minskat antal upprepningar av grundläggande saker.

 

Hur ser ert program ut för landslaget i Kroatien?

Den bygger på tre principer:

– De bästa spelarna ska träna tillsammans – vi har sett till att landslagsspelarna tränar tillsammans dagligen, oftast på morgonträningen, på ett center i Zagreb.

– Vi försöker att få till ett så bra tävlingsprogram som möjligt, att våra spelare ska komma ut på internationella tävlingar med bästa möjliga konkurrens som vi har råd till. Vi försöker även hjälpa spelare att hitta bästa lösningen i utländska klubbar.

– Träningsläger med inriktning för grundläggande och målinriktad förberedelse.

Målet är att försöka få ut max av varje landslagsspelare där vi fokuserar främst på yngre spelare. Detta är något som är möjligt i Kroatien eftersom nästan alla från landslagsspelare bor i Zagreb och tävlar i olika europeiska ligor, förutom några få spelare som bedriver större delen av sin tid i sina klubbar i Tyskland, men de har optimala förhållanden i de klubbarna.

Vi anordnar varje sommar grundläggande förberedelser i tre läger under en period på cirka fyra veckor. Detta gör vi för att spelarna ska få bästa möjliga förberedelser inför hösten och så att vi har kontroll över denna viktiga del av säsongen. Vi har även självklart mycket målinriktade träningsläger inför stora turneringar som EM och VM.

För att kunna ha så omfattande program som vi har finns det många problem. Framförallt är det finansiella problem, brist på tränare samt även att hitta passande idrottsanläggningar. Men jag vill inte ”gråta” över detta och vi kommer att försöka göra så gott vi kan i framtiden.

 

Vilka europeiska spelare tror du är de nästa att ta sig till topp tio i världen?

Det är väldigt svårt att se några spelare som kan hitta sin plats så högt i rankingen efter att Ovtcharov gjort det. De flesta förväntade sig denna prestation tack vare hans förmåga och engagemang. Men om jag måste göra något impopulär förutsägelse är Marcos Freitas en spelare som utvecklats väldigt mycket på sistone i de viktigaste delarna av spelet för den här nivån. Om han fortsätter att arbeta mycket hårt skulle jag lägga mina pengar på honom.

Nästa spelare som har chans är i min åsikt Patrick Franziska, om han förbättrar vissa fysiska saker. Han har mycket bra stöd i Tyskland och jag har hört att han är väldigt professionell, så jag tror att han kommer att använda stödet på ett bra sätt.

Det finns några fler killar som har de flesta nödvändiga förmågor för att bli topp-tio-spelare, men det kommer att bli svårt för dem att nå så hög nivå. Det behövs bra organisation och stöd av många duktiga människor runt omkring dem.

Om författaren

Simon

Simon is a full time table tennis player who plays for BTK Rekord in Pingisligan in Sweden and for CTT Bruille in Pro B in France. He lives in Helsingborg and is trained by the Butterfly coach Linus Mernsten. Simon is part of Team Butterfly and is the editor of the Swedish part of Butterfly MAG.

Relaterade artiklar